Blogg: Brödpassion

Det här är ett av mina favoritklipp

Vill bara tipsa om min absoluta favorit bröd/bak/dessert blogg. Jag blir glad bara jag tänker på den! Massor av fina bilder, passionerade texter och användbara videos.
Sebastién Boudet är min Brödguru!

Hitta ditt favoritinlägg (jag har många), läs de olika kommentarerna, le och håll med Sebastiéns anti-tillsats åsikter och inspireras om och om igen!
Kanske är det bara för att Sebastién drev Petite France förut, men för mig känns det som att det mesta osar Frankrike!

Jag hoppas att jag själv kommer känna samma passion och nyfikenhet gentemot mitt yrke som han känner, efter 21 år i samma bransch. Jag hoppas!
Föresten, bloggen heter brodpassion.se

"Stefano Catenacci om nya kokboken" + "Catenaccis kärlek till italiensk mat."

                    

Tv4 Play har många härlig klipp med många av Sveriges bästa kockar. Eftersom jag skrev om Stefano Catenaccis nya bok igår, tänkte jag att detta klipp kanske skulle passa.
  Om vi nu ändå är igång så är denna lilla intervju "rolig". Han pratar minnen,tankar och, såklart, Italien.
                 
                   

Kokboksnyheter 2011: Battaglia d'Italia. Parte Due.due

Äntligen dags att fortsätta att titta på Tävlande nr.2: Stefanos Italia: Den stora italienska kokboken. Liksom vi gjorde för Tävlande nr.1 tar vi hjälp av det här för att kunna ta oss en titt i boken.

Författare: Stefano Catenacci
Foto: Joel Wåreus
Förlag: The Bearded Lady

Redan i förorden tänker jag: "Jag vill ha den här kokboken!!". Bara orden får det att vattnas i munnen på mig. Jag tycker verkligen om hur han lyckas kombinera beskrivningar av mat och ett eget meddelande  på ett personligt sätt, i ett och samma förord. Enligt honom själv är denna bok inte bara en kokbok, utan en biografi i ätbar form. Men framförallt ska det vara en hyllning.
Jag vet inte vad du tycker, men min åsikt är att Stefano Catenacci lyckas avfyra det första skottet med värdighet. Det ger mig ännu större förväntningar.
Innehållsförteckningen skvallrar om att denna bok är indelad på samma/liknande vis som alla andra italienska kokböcker. Antipasi e aperitivi, pesce, paste e risi osv.
Jag antar, eftersom det är så testkapitelet är, att alla kapitel inleds med en personlig/beskrivande/informativ text. En slags blandning av ett minne blandat med lättillgänglig information. Härligt!
Dock vet jag inte om det kompenserar det faktum att recepten saknar en egen liten beskrivning. Det gör mig lite ledsen. Jag vet inte om det är så i hela kokboken men av det vi ser finner jag bara en liten, kort anteckning. Är det så genom hela kokboken? Finns det bara så få? Men instruktionerna verkar vara lätta att följa. Fast, som sagt, känslan jag känner just nu är ledsamhet.
  Men bilderna.. Ååå Bilderna! Jag. Njuter. Av. Bilderna! De är vackra och sobra. Varken skrikighet eller smaklöshet verkar finnas i Joel Wåreus visuella vokabulär. Bilder i eleganta färger varvas med svartvitt. Mat och råvaror blandas upp med människor. Jag kan inte säga något om själva utförandet, då jag inte är någon fotograf. Typ "Åå, ljussättning var superb.". Säger bara: Jag gillar det jag ser.

  Om jag köper denna bok förväntar jag mig mycket. Det här verkar inte vara någon ouppnåelig bok som man bläddrar drömskt i. Utan en bok som faktiskt kan använda! Vad har ni för tankar kring Stefanos Italia?


Or better yet, äger du denna bok och vill skriva om den? Kommentera eller ännu bättre, maila kokbokspassion@gmail.com

Dagens upplevelse: Äpplen!

Vill bara börja med att berätta att jag var på Äppeldagarna på Nordiska Museet. Och Oj så många äpplen!  Räknade inte hur många det fanns. Men enligt de själva var det ca. 250 olika sorter! Plus att det fanns olika päron! Det var helt fantastiskt!
Jag läste om det i Metro och det lilla tipset/notisen fångade min uppmärksamhet direkt. 250 olika sorters äpplen tänkte jag. Är det möjligt? Tydligen! Vid de olika små korgarna fanns det små lappar. Man kunde läsa om allt från smak, mognad till ursprungsland. Två saker som fångade våra ögon var namnet Granatäpple. Ha.Ha tänker du. Men hör och häpna det finns en äppelsort som heter det just Granatäpple. Det fanns även en beskrivning av en smak som var lite lustig. Den löd ungefär Syrlig, utan någon speciell smak. Det får en att dra på mungiporna.
  Vi småpratade även med en riktigt äppelnörd. Fick bl.a. veta att gröna äpplen är godare än röda. De röda ska tydligen vara torrare. Detta har jag aldrig tänkt på. Visst tycker man att vissa äpplen är godare än andra. Men nu vet jag! Varför väljer man då röda äpplen? För de ser mer aptitliga ut, svarade äppelvetaren.
  Det fanns även pomologer som man kunde få hjälp av om man hade äpplen som man ville veta sort på. Detta gott folk var något av det mest fascinerande jag varit med om. Hörde ett utlåtande i stil med: Jaa du. Det här var en kluring. Den har en syrlig karaktär, lite som blabla. Men om du tittar här på kärnhuset så ser du att så kan inte vara fallet. Det är alldeles för mycket kärnor! o.s.v. Snacka om kunnande!

Denna dag har varit inspirerande. Att se alla olika färger, storlekar, former. Känna olika dofter och tyngder. Jag ser numera på äpplen ur ett helt nytt perspektiv.

Sommarens söta : 180 recept för soliga och regniga dagar

 

Obs! Det är varken hela receptet eller ingredienserna till Citrussorbeten.


Kokbokspassionatikern tycker:
Detta var min allra första, egna kokbok. Utan denna bok hade inte den här bloggen funnits. Denna bok var startskottet för min kokbokspassion.
Innan jag började bläddra i Sommarens Söta var jag väldigt skeptiskt gentemot den. Detta på grund av  framsidan som lutade åt det rosa hållet och namnet. "På den tiden" visste jag typ ingenting om kokböcker än mindre vilka Systrarna Eisenman var. Jag trodde den skulle vara alltför sockersöt à la Leila och lite tillgjord. To summer it all up: I was not a fan.
Men sedan, när jag öppnade den, möttes jag av en helt ny värld. En värld jag inte visste fanns.
Det här en bok med färg. Fylld med färger och intryck från sommaren. Det är soliga bilder, blommiga bilder och vackra bilder. Sommarens Söta ger ett mycket personligare intryck än Två systrars söta. Jag tror att det till stor del beror på alla färger och att det är människor med på vissa av de.
  På bokens titel hör du vilka slags recept som gömmer sig bakom pärmarna. Det är inget som ser för mastigt ut. Inga chokladiga, lite mäktiga tårtor, typ Devil's Chocolate Cake. Utan allt i från en frusen citronsufflé, glass & granita, till en härlig jordgubbstårta (obs!! Denna är en hit hemma hos mig). Men frukta icke alla ni chokladälskare. Du kan även hitta bl.a. våra bästa brownies och sammetslen chokladpudding.
  Vissa recept har små trevlig beskrivningar. Även förorden bjuder på trevliga "anekdoter". Bl.a. får vi veta hur vilken belöning systrarna fick efter de lärt sig skillnaden mella m räv och röv. Roligt och personligt. Detta gillas!
  Till skillnad från Två systrars söta har namnen på de olika verken, varierande färger. Vissa är skriva i gröna andra är rosa. Detta ger en somrig känsla.
I slutet av boken kan du skriva ner egna iakttagelser. Du hittar ett Receptregister och ett Tack.
Åå vad jag tycker om den här kokboken!
Jag vet att jag är partisk. Låter alltför positiv. Men för mig är det svårt att inte vara det. Sommarens söta är trots allt den första kokbok jag någonsin ägt.

Kokboksnyheter 2011: Battaglia d'Italia. Parte Due

Författare: Stefano Catenacci
Foto: Joel Wåreus
Förlag: The Bearded Lady

Tävlande nr.2: Stefanos Italia: Den stora italienska kokboken av Stefano Catenacci.
Jag visste inte ens att Stefano Catenacci hade gett ut en ny bok. Och jag är ändå ganska uppdaterad på just kokböcker. Men när jag fick se titeln Stefanos Italia anade jag som var på gång. Blev eld och lågor med detsamma! Stefano Catenacci är en av mina svenska favoritkockar så denna bok hade automatisk ett stort försprång.
  Framsidan tycker jag är mysig och levande. Det känns som man själv sitter på en uteservering i pittoersk liten stad/by i Italien. Jag får inte känslan av att något är konstlat. Allt är helt genuint.
Typsnittet på titeln är lite i samma stil som på Operakällaren: operahuset Karl XII:s torg Stockholm, men denna gång lite tunnare och mer spartanskt. Undertiteln och namnen på författaren och fotografen är i ett helt normalt, stilrent typsnitt.
  Allt är alltså helt i sin ordning!
Men sedan tänker jag efter lite. Om varken orden Stefanos Italia, Den stora italienska kokboken eller Stefano Catenacci hade stått på boken hade jag nog inte riktigt förstått att boken handlade om mat. Att det var en kokbok. Jag hade trott att det var en reseskildring, en fotobok eller typ...en guide. Jag vet inte riktigt....
Jag är kluven...

TV: Future Food

Just nu tittar jag på klipp från Future Food. Har du tid över och vill se något utöver de vanliga. Check it out! Molekylär matlagnig? Extreme cuisine någon?
 Ben Roche och Homaro Cantu från restaurangen Moto i Chicago har bl.a. skapat en pizza som byter smak till dessert medan man äter den!!
 Jag har bl.a. fått se hur man kan göra en Reuben lasagne istället för en Reuben sandwich. Visst det kanske inte låter så extremt. Men vad sägs som ätbara förpackningar?! Det går inte riktigt att ge de rättvisa med ord.
Så ni måste (!!!!!) kolla in det här. Det är Sååå häftigt!

Kokboksnyheter 2011: Battaglia d'Italia. Parte Un.due

Nu fortsätter vi att titta på Tävlande nr.1: Viva Italia: stora italienska kokboken. Men denna gång tittar vi på hjälp. Eftersom jag inte har den fysiska boken får vi helt enkelt tjuvkika  här.

Låt oss säga så här: Bokens yttre verkar inte göra sig rätt för bokens innehåll. 
Bilden bredvid den lovande innehållsförteckningen är väldigt härlig. Fylld med värme och ljus, nästan så man känner brisen från Medelhavet. 
Ni kan själva titta på vilka kapitel boken kommer innehålla. Blir lite långtråkigt om jag ska rabbla upp allt här. 
Något jag tycker verkar vara roligt, förutom alla recepten, är de övriga delarna av kokboken. T.ex. Laga mat som en italienare, Regioner, Kaffe och vatten, skafferiet och Matlagningsmusik. I mitt tycke och smak är det sådant som höjer en kokbok. Det är sådant som gör pricken över i:et. Notera även att Stefano Catenacci är en av deras gästkockar.
  Förorden är inte så överdrivet speciella. Helt vanliga förorden. De berättar hur kokboken kom till, deras resor till Italien och varför de själva tycker att Italien är så bra. "Vi har har ätit, njutit och antecknat oss genom Italien." Inget särskilt med det alltså. Sedan är de bilder av de själva och deras barn. Visst är roligt att se dem "IRL" men jag behöver inte se när en flicka lyfter en spaghettiboll med munnen och stirrar in i kameran.
  De bilder som vi sedan får se i smakprovet, varierar. Vissa är, liksom omslaget, tråkig och amatörmässiga. Medan andra förmedlar en känsla till mig. Får mig att tänka "Mmm, det där ser gott ut." 
  Beskrivningarna till recepten är informativa. De ger oss lite historia runt maten men även tips kring om hur det blir extra bra, eller hur man skapar variation. Stort plus där!
  Layouten är inte överdrivet banbrytande. Lite halvtråkigt, så det finns ingen risk för att det blir "puttinuttigt". 


För att summera:
Jag tycker det verkar som att det är en ojämn kokbok. Visst verkar det finnas många bra recept med bra beskrivningar. Men de täcker inte bokens svaga sidor. 
Framsidan är usel, om man får säga så, medan kvalitén bilderna på insidan verkar gå upp och ner. 


Kom ihåg att jag inte sett kokboken i verkligheten och jag har inte sett Hela boken. Skriver bara vad jag tycker om det jag sett.

Kokboksnyheter 2011: Battaglia d'Italia. Parte Un

Nej, det där var inte riktigt schyst, men jag tyckte det var en lite rolig rubrik och nästan lite oundvikligt.
Två italienska kokböcker med nästintill identiska namn?! Är detta möjligt?
De senaste dagarna har jag stött på reklam för Tävlande nr.1: Viva Italia: stora italienska kokboken otaliga gånger. Kunde inte bara ignorera den så jag kollade upp den här om dagen. Utan några som helst aningar om vad som skulle hända möts jag av rubriken Italienska matfavoriter. Bredvid Tävlande nr.1 står Tävlande nr.2. Stefanos Italia: Den stora italienska kokboken.
Vill nu dela mina tankar och förväntningar kring de både böckerna. Men innan måste jag bara fråga.
  Vad är det egentligen Italien och stora? Nu på rak arm kommer jag på fyra böcker med typ samma titel:

• Stefanos Italia: Den stora italienska kokboken
• Viva Italia: stora italienska kokboken
• Italia Amore: stora italienska kokboken (som tyvärr blev stoppade, p.g.a. plagiat från Bo Hagströms böcker)
• Paolo Robertos stora italienska kokbok

Du ser likheterna?

Men strunt i det. Nu jämför vi kokboksframsidor!

Foto: Tomas Tengby/ Ulrika Tengby Holm

Tävlande nr.1: Viva Italia: stora italienska kokboken av Tomas Tengby & Ulrika Tengby Holm

Ska jag vara ärlig har jag inte särskilt höga tankar kring denna bok till att börja med. Visst, tunnelbanetrappan är inte en så tacksam miljö men ändå. Framsidan av kokboken tilltalar mig varken där eller nu, när jag zoomar in på omslaget.
Framför oss ser vi, i mitt tycke, en amatörmässig, lite klyschig bild. En ful pastarätt med så auberginebitar slängda över den. Ovanför till vänster av huvudrätten står ett fat med fikon. Några uppskurna. Vem i hela friden låter uppskurna fikon stå framme? Nu tänker du kanske: "Han kanske ska äta de till dessert?". Det tvivlar jag starkt på! 

Då det bredvid står en skål med fruktsallad. Inte nog med det. Ovan för pastan, fikonen och fruktsalladen står det två skålar. En med grönsaker och en med citroner varav en uppskuren. Förresten har den uppskurna citronen färgen av en apelsin?

  Det faktum att framsidan är ful konfunderar mig djupt! Tomas Tengby är ju inte direkt en novis i kokboksskrivandet och när jag tittar på några av hans tidigare kokböcker har dessa väldigt fina framsidor. Kanske borde han tagit hjälp från sina tidigare fotografer?

Innehållet pratar vi mer om senare.

Vad tycker ni om framsidan?

Observera att jag inte har kokböckerna själv, har inte sett de i verkligheten, utan skriver bara tankar!

Kokboksnyheter 2011 Introduktion

Åå vad jag tycker om hösten! Det känns som en nystart för allting. Nya projekt, nya aktiviteter men man har fortfarande en anledning till att krypa upp i soffan och drömma sig bort i en bok. Skönlitteratur eller kokbok, må så vara.
Denna höst verkar det komma ut massor av nya, spännande kokböcker. Jag ska inte ljuga och säga att jag är helt fördomsfri när det kommer till kokböcker. Vissa av höstens nyheter har jag höga förväntningar på, andra har jag inte mycket till övers för. Men vi ska titta på de alla och dem en chans!
Kan det bero på författaren och ens tankar kring denna? Eller omslaget? Kanske beskrivningen på baksidan?

Vad tittar du på när du ser en ny kokbok?

Blogg: 100michelinstars1year

Just nu befinner jag mig på den tvåstjärniga restaurangen Pied à Terre i London, den 9 oktober 2008.
Här länge velat läsa bloggen 100michelinstars1year men har inte riktigt aldrig kommit till skott. Då jag vill befinna mig i ett speciellt "mode".
Jag ser fram emot de kommande åtskilliga timmarna då Pelle B ska guida genom en värld av fantastisk mat!

Två systrars söta : 170 frestelser från The Cookbook Café

 
 
 

obs. ingredienserna är inte till för den mjuka pepparkakan! 

Två systrars söta : 170 frestelser från The Cookbook Café är en av mina favorit kokböcker och de är inte ett dugg konstigt att den både vunnit Bästa Dessertbok och Best Cookbook Cover i Gourmand World Cookbook Awards. Men nog om det. Om ni väl läsa mer om Systrarna Eisenman, gör det här, eftersom det skulle vara ganska tråkigt om jag bara malde på om deras bakgrund och årtal etc.

Kokbokspassionatikern tycker:
Det är med både ord och bilder som Systrarna Eisenman, Lisa och Monica, får en att sukta efter allt från Sega solrossnittar, Oreo Cookies (!!!), till en bit av Lemon Slice Pie.

Vilken känsla förmedlar boken till mig?

Den är både inspirerande och mysig. Jag får känslan av en höstdag där gula löv singlar ner mot marken. Man blir inte glad på samma sätt som man blir av t.ex Sommarens Söta eller Sött, sweet, dulce. Den får mig inte att vilja hoppa i taket och explodera i regnbågens färger. Men den får mig att vilja skapa och göra något.
Det ser ut som det mesta går i olika nyanser av vitt, brunt, grått och svart. Självklart är inte Blodapelsinsorbet med chili och kanel tråkigt brun om du nu trodde det, utan den smälter i munnen på en med sin rödorangea frostighet. Färgvalen gör att boken genomsyras av en sober elegans. Någon kan säkert uppfatta boken som kallt perfekt. Du bestämmer själv. Men jag föredrar som sagt sober elegans. Det känns inte krystat utan helt naturligt.
  Många av recepten, inte alla, inleds med korta men härliga anekdoter eller beskrivningar. Vi får bland annat veta vad Lisa åt som student i Madrid efter hon varit ute och dansat hela natten.
Dessa texter är inte skrytiga (usch vad jag ogillar sådana) utan de är välkomnande.
  Boken börjar med bilder och två förord. Ett personligt brev från Lisa och Monicas storebror Teddy och sedan ett normalt sådant skrivet av författarna själva. Sedan delas boken upp i olika sektioner/kapitel i följande ordning: Småkakor och rutor, Mjuka kakor, Klassiska pajer, Desserter, Bullar, baklava med mera, Glass, sorbet och granita, Konfekt och karameller. I klassiska manér avslutas boken sedan med ett Receptregister och Tack.
Det är även så jag vill avsluta min första officiella kokbokstanke.
Tack Lisa och Monica för en underbar bok.

Nu är det Er tur att säga vad ni tycker om denna bok. Maila antingen till kokbokspassion@gmail.com så lägger jag in Din åsikt i detta inlägg. Eller så kan du skriva en kommentar. Skriv hur långt eller hur kort du vill. 
Meningen med denna "blogg" är att skapa ett forum för kokböcker. Och det blir ju lite jobbigt om det är bara jag som tycker. 

Cogito, ergo sum. Jag tänker alltså finns jag.

Denna blogg är tänkt att handla om kokböcker. Kokböcker i alla dess former och slag.
Jag har inte hittat ett ställe där man kan läsa, skriva och diskutera om kokböcker.
  Om man letar efter en ny kokbok som ska förgylla ens vardag, vart finner man råd om man inte vet vad man vill ha? Vart ska man börja? Vad har andra för åsikter om den bok man fäst sig vid? Orkar man gå igenom oräkneliga bloggar och söka efter recensioner som kanske inte ens finns?
 Det är här denna blogg kommer in i bilden. Min tanke är att Vi ska, tillsammans, segla fram genom havet av kokböcker. Dela tankar och åsikter. Vad är bra med den här kokboken? Vad är dåligt? Slösar jag bort mina pengar om detta blir mitt nästa inköp? Kokböcker är ingen billig historia. Såsom pockets. Sådana som man köper, läser och ger bort. Min åsikt är att en kokbok ska följa med en genom livet och endast göras av med om den är fruktansvärt ful och tråkig.
  Visst detta kanske inte är ditt livs största problem. Denna blogg kommer inte att lösa din livskris.
Men kokböcker är roligt. De finns alltså måste har vi tankar kring de.

Cogito, ergo sum.

Vad gör en kokbok?

Vad gör egentligen en kokbok till en bra kokbok? Recepten, såklart. Hur slutresultatet smakar och hur svårt/lätt det är att följa och förstå de. 

  Men vad gör en bra kokbok till en riktig bra kokbok? Ni vet, en sådan kokbok som man älskar att hålla i, att titta i, att läsa? En sådan kokbok som man verkligen, verkligen tycker om och blir glad av? 

Kan det vara bilderna? De som antingen gör att man blir vrålhungrig när man just ätit sig mätt. Eller de som ger en den exakta känslan som man får precis efter man ätit en utsökt måltid. Trots att man minuterna innan var hungrig som en varg?

  Är det beskrivningarna precis innan själva recepten? De som beskriver vad just denna rätt eller bakverk betyder för författaren. Bara ord såsom krämig, smakrik, krispig får det att vattnas i munnen på en. De beskriver vad som gör detta recept till det bästa någonsin. Hemligheten bakom kakans saftighet är krossad ananas och morotspuré i stället för för rivna morötter. 

  Kanske färgerna och typsnittet är pricken över i:et? De passar ju så otroligt bra ihop till bilderna! 

  Fast förorden är ju väldigt viktiga. När författaren välkomnar oss in i dennes värld och matfilosofi.

Nej, nu vet jag! Det är ju omslaget, omslagsmaterialet och pappret som gör att det känns så bra. 

Det känns så självklart. Som en blixt från klar himmel.